lifeofmimmi.blogg.se

En tjej på 22 år som bloggar om sitt liv. Satsar stenhårt på träningen, skolan , livet i sig och det är alltid full fart! Just sit back and relax.

velvet blue

Permalink0

but why do these tears come at night.

Allmänt Permalink1
Det var ett tag sen jag skrev. Har inte riktigt funnit tiden för bloggen och inspirationen för den har tyvärr varit låg. Nu är det endast några veckor kvar tills min praktik sätter igång, som jag längtar! It's gonna be fab! Har sista rycket på den sista kursen innan jag beger mig på nya spännande äventyr.  
Sitter just nu och kollar runt på youtube, vilket är min nya favvosyssla när jag inte har någonting annat att göra. 
Jag är lycklig, så lycklig. Finns så mycket som jag är tacksam för i livet. Min underbara famillj, min fantastiska sambo och massa fina vänner. Har alltid haft lätt tänka positivt för att få det jobbet jag vill ha till exempel, hitta bra och genuina vänner och har även lyckats bra med mycket av det jag vill göra. Tror mycket på att man skapar sin egen lycka så jag försöker alltid tänka positivt. Positiva tankar drar till sig positiva saker/händelser/människor. Allt har sin mening tror jag samtidigt på , hm hur går det ihop fröken? Jaja strunt samma, det tar vi en annan gång. Någonting däremot som hela tiden ligger och gror mer eller mindre är hålet i mitt hjärta som alltid kommer kännas av. Blir den känslan aldrig bättre? Läker inte tiden ens sår? Detta sår som skapades för snart 11 år sedan har jag i många år försökt trycka ifrån mig men den dyker upp vid mångamånga tillfällen. Just idag är ett sådant tillfälle då jag går tillbaka i arkivet. En dag som denna då jag tror jag faktiskt gör det med flit. Just datum och år är något som är extra känsligt för mig både när det kommer till när en viss film kom ut eller vilket år en viss låt spelades som mest. Just idag går jag igenom en massa musikvideos från slutet av 90-talet på youtube. Den tiden då du faktiskt fanns. En tid jag kommer minnas med glädje. En tid som aldrig mer kommer tillbaka förutom i mina minnen. Minnena är klara och det gör så ont att du inte är här med mig och mina nära när vi behöver dig som mest. Mina fantastiska systrar som idag har egna underbara familjer. De är så starka, vackra och duktiga. Med deras värme ger dem mig mycket inspiration att se ljust på min framtid. Kan bara tänka mig hur även de skulle behöva dig i deras händelsefulla liv. Jag tror du är stolt över oss alla men jag kan inte nog säga hur mycket vi önskar att du var här hos oss. Hålet kommer alltid att va tomt. Det går inte att fylla det. När slutar det någonsin göra ont? 
Till top